Från "Det Goda Värdskapet" av Jan Gunnarsson
Jag brukar ofta be min publik att berätta när de känt sig välkomna senast, om vad som hände, som gör att de minns just det tillfället. Ofta handlar svaren om att någon har gjort något som inte rymts i en befattningsbeskrivning eller verksamhetens policy. Nästan alltid är det en människa som gör mer än vad man förväntar sig, utan att hon behöver göra det.
Bussföraren som väntar 5 sekunder, så att den gamla damen med käpp hinner sätta sig tryggt.
Hon i kassan på IKEA som föreslår att kaffet på min hustrus bricka sätts på min, då det ingår i målet "Köttbullar Mellan", men inte till hustruns sallad.
De som åker från Skellefteå till Östersund för att få se hur man arbetar med skidspåren i hopp om att någon ska ha tid att visa runt, och möts av en liten delegation som tar emot sina besökare som vore de kungar.
Konferensvärden som säger till gästen med ett problem; "då är vi två som har problemet, så det vore det väl fasen om vi inte lyckades lösa det!"
Uppdragsgivaren som vet att jag är tvungen att hoppa i bilen direkt efter kvällsföreläsningen för 20 mils resa till flygplatsen och ställt in en liten korg med smörgåsar och dryck.
Och så finns Per. Han sitter längts bak i lokalen med fyra datorskärmar och styr ljud och bild under den konferens jag medverkar på. Vi är säkert 10 olika föreläsare, alla med sina bildspel. Några kommer med stickor att trycka in i hans datorer, andra förklarar att "jag måste använda min egen dator, du vet typsnittet är lite speciellt och det ser lustigt ut om inte din dator har just det snittet". Och du jag skulle behöva ändra lite på bildordningen, asså bild 16 ska komma före bild 7 som du kan flytta till sist". Precis som vi föreläsare är en blandning av kolugna - hypernervösa, erfarna - nybörjare och tillitsfulla - kontrollfreakar, så vet jag att detsamma gäller de, vilka har vårt framträdande i sina händer, teknikerna.
Tillbaka till Per. När det är min tur tittar jag på Per och han växlar över till mina bilder. Vad han inte vet är att jag bara ska använda de fem första av de 60 bilder som hela bildspelet innehåller. Jag har 30 minuter. Efter 20 minuter ber jag publiken att tala med varandra under ett par minuter om när de känt sig välkomna senast. Det blir fullt av liv i lokalen.
Då ser jag Per lämna sin stol bakom skärmarna där bak och smyger sig fram till scenen. Jag böjer mig ner och han viskar lite försynt att jag "kanske måste öka tempot lite för att hinna med alla bilderna".
Jag får svårt att hålla mig för skratt när jag tänker på hur han suttit där bak och trott att det var 55 bilder kvar att visa på mina sista 7 minuter.
När deltagarna har fått berätta, kan jag inte hålla mig från att tala om när jag känt mig välkommen senast. "Det hände för bara några minuter sedan".
"Värdskap är att göra det man inte behöver eller förväntas göra för en annan människa", sa en deltagare på en av mina föreläsningar.
Vad gör du som du inte behöver göra, för dina kunder och kollegor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar