Snööööööööööö i Adventstid....

ord & vishet

"Gud dör inte den dag vi slutar tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft." D. Hammarskjöld



Bön



Mitt liv kommer från Dig Herre, och rymmer häpnadsväckande möjligheter. Det är genom tron de förlöses. Det har Du garanterat.

14 November

Dagens text i "Ordet" -andaktsbok dag för dag av NP Madsen
De kastade lott om min klädnad
(Joh. 19:24)
En underlig scen ! På korset hänger Guds Son och pinas och dör för världens synd, och nedanför finns det människor, som spelar tärning om Hans livklädnad. De tänker endast på att skaffa sig själva en fördel av Jesu korsfästelse.
Men ser vi inte också i vår tid denna scen på nytt om än inte fullt så avslöjande som den dagen ? Hur många finns det inte idag, som har med kristendomen att göra, för att den ger dem materiella fördelar ? Jesu död är inte deras liv och intresse, de intresserar sig endast för "Hans klädnad", det yttre, ämbetet och inkomsterna.
Men som på bibelns tid står också nu en skara vid Jesu kors med blicken riktad mot den korsfäste själv. Deras hjärtan är hos Honom, hos Honom själv. Det beror på att Hans död är deras liv och frälsning.
Var är din plats vid Jesu kors ? Bland fienderna eller bland vännerna ? Var är ditt hjärta ? Hos "Hans klädnad" eller hos Honom själv, den blödande, döende Frälsaren ?
Bön
Ditt kors, Ditt lidande, Din död för mig, för oss människor,
kan vi aldrig tacka och prisa Dig nog för. Vi som tror på Din försoningsdöd både sörjer och gläder oss vid Ditt kors.
Det är fullbordat och segern är vunnen !

Novemberhälsningar och kloka ord från J. Gunnarsson

Från "Det Goda Värdskapet" av Jan Gunnarsson
Jag brukar ofta be min publik att berätta när de känt sig välkomna senast, om vad som hände, som gör att de minns just det tillfället. Ofta handlar svaren om att någon har gjort något som inte rymts i en befattningsbeskrivning eller verksamhetens policy. Nästan alltid är det en människa som gör mer än vad man förväntar sig, utan att hon behöver göra det.
Bussföraren som väntar 5 sekunder, så att den gamla damen med käpp hinner sätta sig tryggt.
Hon i kassan på IKEA som föreslår att kaffet på min hustrus bricka sätts på min, då det ingår i målet "Köttbullar Mellan", men inte till hustruns sallad.
De som åker från Skellefteå till Östersund för att få se hur man arbetar med skidspåren i hopp om att någon ska ha tid att visa runt, och möts av en liten delegation som tar emot sina besökare som vore de kungar.
Konferensvärden som säger till gästen med ett problem; "då är vi två som har problemet, så det vore det väl fasen om vi inte lyckades lösa det!"
Uppdragsgivaren som vet att jag är tvungen att hoppa i bilen direkt efter kvällsföreläsningen för 20 mils resa till flygplatsen och ställt in en liten korg med smörgåsar och dryck.
Och så finns Per. Han sitter längts bak i lokalen med fyra datorskärmar och styr ljud och bild under den konferens jag medverkar på. Vi är säkert 10 olika föreläsare, alla med sina bildspel. Några kommer med stickor att trycka in i hans datorer, andra förklarar att "jag måste använda min egen dator, du vet typsnittet är lite speciellt och det ser lustigt ut om inte din dator har just det snittet". Och du jag skulle behöva ändra lite på bildordningen, asså bild 16 ska komma före bild 7 som du kan flytta till sist". Precis som vi föreläsare är en blandning av kolugna - hypernervösa, erfarna - nybörjare och tillitsfulla - kontrollfreakar, så vet jag att detsamma gäller de, vilka har vårt framträdande i sina händer, teknikerna.

Tillbaka till Per. När det är min tur tittar jag på Per och han växlar över till mina bilder. Vad han inte vet är att jag bara ska använda de fem första av de 60 bilder som hela bildspelet innehåller. Jag har 30 minuter. Efter 20 minuter ber jag publiken att tala med varandra under ett par minuter om när de känt sig välkomna senast. Det blir fullt av liv i lokalen.
Då ser jag Per lämna sin stol bakom skärmarna där bak och smyger sig fram till scenen. Jag böjer mig ner och han viskar lite försynt att jag "kanske måste öka tempot lite för att hinna med alla bilderna".
Jag får svårt att hålla mig för skratt när jag tänker på hur han suttit där bak och trott att det var 55 bilder kvar att visa på mina sista 7 minuter.
När deltagarna har fått berätta, kan jag inte hålla mig från att tala om när jag känt mig välkommen senast. "Det hände för bara några minuter sedan".
"Värdskap är att göra det man inte behöver eller förväntas göra för en annan människa", sa en deltagare på en av mina föreläsningar.
Vad gör du som du inte behöver göra, för dina kunder och kollegor?