Kaffestunder...

Läser ur Max Lucado´s Kaffestunder:Gud ger oss vårt hopp tillbaka.
Berättelsen kommer från en man som var på safari i Afrika, djupt inne i djungeln. Guiden som gick framför honom hade en machete och slog bort det höga ogräset och snårskogen. Resenären, uttröttad och varm, frågade frustrerat; "Var är vi ? Vet du vart du är på väg med mig ? Var är stigen ?!" Den erfarne guiden stannande och tittade bakåt på mannen och svarade; " Det är jag som är stigen."
Vi ställer samma typ av frågor, eller hur ?
Vi frågar Gud;" Vart är du på väg med mig ? Var är stigen ?" Och han, precis som guiden, säger ingenting till oss. Han kanske ger oss en vink eller två, men det är allt. Om han skulle berätta, skulle vi då förstå ? Skulle vi förstå vårt nuvarande läge ? Nej, precis som resenären, är vi okunniga om den här djungeln. Så istället för att ge oss ett svar, ger Jesus oss en mycket större gåva. Han ger sig själv.
Röjer han undan djungeln ? Nej vegetationen är fortfarande tät.
Tar han bort odjuren ? Nej, det lurar fortfarande faror. Jesus ger inte hopp genom att förändra djungeln; han ger oss vårt hopp tillbaka genom att ge sig själv. Och han har lovat att stanna ända till slutet.